När Lars klättrade och Carin yogade så tillbringade jag några dagar på thaiboxningsgymmet ”Emerald Gym”. Med två träningspass om dagen lämnade krafterna väldigt lite utrymme för annat än att ligga i den mexikanska familjehängmattan och läsa böcker. Carin lånade mig tre böcker hon hittat ett par veckor tidigare på Koh Lao Liang, författade av den norska deckarförfattaren Jo Nesbo. De gick åt relativt snabbt.

Ibland är världen väldigt liten. När jag kom tillbaks till Ton Sai efter ett hårt förmiddagspass på Emerald så slängde jag i mig en ”Pad Thai” och lade mig tillrätta i hängmattan för att plocka upp min bok. När jag slog upp sidan rätt sida upptäckte jag en massa klotter på första sidan. Eftersom att det var skrivet på norska med en väldigt otydlig handstil lät jag saken bero.

När jag, lillebror Axel och mormor Gittan lite senare satt på verandan till vår bungalow och spelade UNO, kom det förbi en glad norrman och sa: ”Så du hilsningen i boken din?” Vilken hälsning tänkte jag, men nickade bara glatt tillbaks. Han fortsatte: ”Jo, förfatarn e kompis till meg og han gick forbi her igar o så sitt navn på boken o skrev en liten helsning, förklarar normannen”. Jag nickade glatt vidare och norrmannen fortsatte: ”Han har skrivet alle sine böker her i Thailand.” Jag och mormor Gittan sa något i stil med: ”Nämen gud va roligt!” Norrmannen gick vidare och jag bläddrade till första sidan och mycket riktigt fanns där en hälsning på norska: ”Passerte bungalowen her på Ton Sai, god lesning” stod det, undertecknat Jo Nesbö.

Det var ju lite roligt tänkte jag men jag behöver ju nya böcker, så den boken blev inbytt i en av Ton Sais ”Used bookstores”. (Kassörskan ville först inte ta emot den p g a att några hörn var avrivna). Den som hittar ”Rödhake” på Ton Sai kan glädja sig åt ett signerat exemplar.

Här kan du läsa mer om Nesbö

Och förresten - man kan syssla med annat än paddling. Det går faktiskt. Jag håller till på Slagskeppet när Carin och Lars paddlar.

Koh Hais lugna lunk och vita stränder fick ge vika för lusten att upptäcka. Vi tog sikte på Koh Libong, eller Koh Talibon som kartan ville att den skulle heta.

Vi hade läst oss till att här fanns sjökor och bara ett par resorts. Det passade oss alldeles utmärkt. Vi hade börjat skönja ett mönster i vädret, och bestämde oss för att göra den drygt 15 km långa överfarten på morgonkvisten för att undvika den mesta vinden som brukade komma blixtsnabbt på eftermiddagen.

Libong log mot oss. Det gjorde även Noi, som drev den lilla resorten “Dugong resort” på öns västra sida. Vi hyrde en jättefin bunge och hängde omedelbart upp hängmattan.

Efter en halv dag blev Lars som vanligt rastlös och vi hyrde en moped för att utforska lite av ön. Libong var ganska unik bland de öar vi besökte under hela vår resa, då man inte livnärde sej främst på turister, utan på gummiodling. När vi gick omkring i en av byarna förstod vi att man fiskade en del oxå. Invånarna var nog inte så vana vid ljushylta, tafatta faranger, så vi blev ordentligt uttittade medan vi spankulerade omkring. Inom loppet av en halvtimme blev vi erbjudna att äta tillsammans med ett bröllopssällskap och att adoptera en vansinnigt söt kattunge. Inte på något ställe har vi sett så ompysslade och fräscha long-tails. Vi tror att det berodde på att en stor del av deras flotta förstördes under Tsunamin och att man fått bidrag för att bygga nya. Här fanns ett Röda Kors-kontor och vi vågade knappt snudda vid tanken på hur många som fick sätta livet till den där ödesdigra vinterdagen 2004.

Vi gled iväg på lite dugong-spaning, och fick faktiskt se skymten av en sjöko efter ett par timmars intensiv kisande. Med den i bagaget packade vi kajakerna igen och drog mot Koh Lao Liang.

På den nästan två mil långa överfarten hade vinden överlistat oss och vi fick en paddling med en del vind och kul sjö. Vi trivdes båda två med att tvingas hålla lite fokus och kunde avsluta med lite medsjörejs. På Lao Liang hade man byggt upp ett tältläger med stoooora och bekväma tält och ett “all inclusive”-koncept. Atmosfären var vänlig och mellan nästan alla trädstammar fanns hängmattor uppsatta.

Här fanns riktigt bra sajter för snorkling och vi plaskade runt i tre dagar innan det var dags att avsluta första halvleken av vår semester. Tre jättefina veckor med turkosblått vatten, korta och långa sandstränder och en långsam resa nästan 20 mil söderut från Krabi. Intrycken skakade runt i våra sinnen och det ska bli intressant att se vilka händelser, platser och människor som gjort störst avtryck.

I Krabi mötte vi upp Axel, Ludde och mormor som kom från ett tämligen svalt Stockholm. De fick snabbt vänja sej vid 55 graders temperaturskillnad. Vi tillbringade tre veckor tillsammans och på varsitt håll. Lars klättrade en del, Ludde deltog i Emerald Gyms Muay Thaiträning som den inbitna thaiboxaren han är, mormor övade på att vara stilla och Axel slog oss alla i kinaschack och prutade skjortan av gatuförsäljarna. Jag hittade ett andningshål i form av en fantastisk yogainstruktör och fick glänta på dörren till Vinyasa Yoga.

Vi hittade Nemo och Doris och alla deras kompisar när vi drog ut och snorklade “off the beaten track”. Vi blev nästan dränkta ena dagen av ett fantastiskt regnväder och soldränkta nästa dag när vi gjorde ett nytt försök.
När jag tittar ut genom fönstret ser jag tunga, frostklädda grenar och ett tjockt, härligt snötäcke. Thailand känns oändligt avlägset och lika fint som det var att få uppleva en liten del av den världen, lika fint är det att vara hemma igen. Katten ligger i knät och spinner och kaffet smakar kaffe. Om bara ett par dagar träffas hela Horisontgänget här på Apelvägen för att planera 2010. Det ser jag fram emot

Vi flydde Koh Lanta. Det var inget för oss. Vinden hade lagt sej och vi skuttade de 15 kilometrarna över öppet hav mot Koh Hai, eller Koh Ngai som kartan vill att ön ska heta. Överfarten krävde två badstopp och ett jordnötsstopp. Vi tycker båda att det går trögre att paddla här. Det är nog värmen, tror vi. Mina händer tar en del stryk i form av blåsor.

Vi bestämde att vi skulle ta en hängmattedag med lite snorkling och paddlade ut till norra sidan av ön för att kolla på reven vi paddlat över under gårdagen. Ganska medioker snorkling om man är bortskämda som vi nog är. “Men runt kröken såg jag några finfina stränder igår när vi närmade oss ön, sa Lars.” Jaha, tänkte jag, det var den hängmattedagen, minsann…Vi paddlade runt nästan hela ön innan vi hittade den perfekta stranden.

Lite mer snorkling fick avsluta en fin “vilodag” innan vi fick skynda oss för att möta upp Bebben och Ann-Catrin från Uddevalla. Bebben och Lars känner varandra sedan sisådär 30 år tillbaka och sist vi sågs var på en strand. I Thailand. Helt utan förvarning, då oxå. Lite spooky och grymt trevligt.

Koh Jum fick godkänt. Lite hängmattetid och fin strand. Det blev ett kort stopp och vi fortsatte mot Koh Lanta.  Men vi hann få med oss en sagolik solnedgång när solen ploppade ner bakom Phi Phi.

Det finns öde stränder i Thailand. Det svåra är att komma åt dom. Men inte om man är sin egen motor

Angöringen mot Koh Lanta. Lanta var inte vår grej riktigt. Fulla svenskor som kraschade på hyrd motorcykel och många prylmånglare. Huva.
Vi fick däremot förmånen att bli hembjudna till en gammal kollega från Sverige och bli bortskämda med “riktig” thailändsk mat och härligt umgänge.

Lunchpaus på en av Lantas långa stränder. Vi blev överfallna. Många västerlänningar har kommit fram och velat leka med våra kajaker. Vi har kategoriskt nekat. Men när det dyker upp en hord leksugna ungar var vi inte svårövertalade

Nu drar vi söderut mot Koh Ngai och lite snorkling hoppas vi.

Vi lämnade Hat Yao och lyxvillan med stort buller och bång. Personalen ville promt hjälpa oss ner till stranden med packningen, IKEA-kassar var ett exotiskt inslag i deras vardag.

Den största förtjusningen visade de när Lars fällde ut skäddan på sin kajak. Wow. Att förklara lovgirighet för 5 sköna thailändare som inte skulle drömma om att sätta sej i en sådan här farkost (Lars frågade om de hade lust…) kan tyckas lite att overdo saker och ting, men är man licensierad havspaddlingsinstruktör så är man tycktes Lars tänka. Lite annorlunda interaktion än vanligt blev det i allafall.

Vi tog farväl och styrde kosan söderut mot Koh Sriboya.

Blir det för varmt hoppar man bara i en stund. Men jösses, vilka gigantiska brännmaneter vi såg flyta förbi.

Det var inte helt lätt att hitta Sriboya bungalows som gömde sej i djungeln, eftersom Lonely Planet var lite taskiga mot oss så att vi paddlade förbi. Det blev några extra kilometrar innan vi fick vända.

‘

Vi möttes av den fantastiskt vänliga Yom som är trädgårdsmästare. Han har skapat en välskött och vacker anläggning med hibiscus, bougainvillea och stenformationer som löper i hela anläggningen. Här har ett community växt upp med c:a 30 personer som bor här under vintern. De kommer från USA, Tyskland, Canada och vi har blivit varmt mottagna. De räknar tiden i “hammock time”, “chang time” och “dinner time”. En härlig, lat och vänlig atmosfär omsluter hela stället. Mr Chung driver stället och vi får anstränga oss för att inte bli fast. Vi har fått vara med i köket och kolla in vilka underverk kokerskan trollar fram. Michael från Tyskland har delat med sig av sin digra erfarenhetsbank när det gäller övärlden här utanför och ner mot Koh Lipe.

I morgon packar vi nog ihop och siktar mot Koh Jom. Kanske…

Frökenhänder. Det blev en kort paddling idag, kanske 15 km eller så.

Vi landade på Sea House Resort när vi insåg att ju längre vi paddlade och ju tröttare vi blev - desto högre pris.
Lars konstaterade sammanbitet att är det bröllopsresa så är det. Men det blev nog både första och sista gången vi bott så lyxigt. Personalen tittade frågande på oss när de ville hjälpa oss med bagaget. Det var definitivt första gången de fick kånka på IKEA-kassar från stranden. Kulturutbyte, tänkte jag och fick till och med hjälp med att bära kajak. En konstig och underlig upplevelse.

Vi njöt en fantastisk solnedgång och riktigt vällagad mat tillsammans med en Singha. Eliza och Chatham 17 såg inte ut att lida heller

Nu fortsätter vi ett hack söderut och tror att vi landar på Koh Si Boya. Eller Koh Jam. Eller nåt…

En kort uppdatering från södra Thailand. Vi landade i Bangkok vansinnigt tidigt på torsdagsmorgonen och tog en taxi till Chonburi där vi hade en Chatham 17 och en Eliza som väntade på oss. Neckys kompositkajaker tillverkas ju på Cobrafabriken och det passar ju sjusärdeles bra när man ska åka på semester med lite stil.

Det tog något dygn innan vi löst transporten. Thaworn, hotellets chaufför kunde tänka sej att genomföra uppdraget. Men först efter att Lars i detalj visat hur man transporterar grejer utan ett “riktigt” tackräcke med HandiRacks.  Nästa dag hämtade han oss och vi körde till fabriken för att lasta.

Lite extra tamp i för och akter kändes som en helt nödvändig åtgärd på skumpiga Thailändska motorvägar. 16 timmar senare rullade vi in i Krabi. Ett besök på nattmarknaden och sedan pang i säng. 

Eftersom vi får finbesök precis efter jul av Axel, Ludde och mormor tänkte vi värma upp med en tur till Ton Sai för att boka rum. Det är nog ungefär 7 km sa Lars. Finfint, tänkte jag. En dryg timme enkel väg. Det är lagom för mitt pigment och min inte alltför goda form. Vi satte av i härlig medvind och Eliza surfade villigt det turkosa vattnet. Men det tog lite längre än en dryg timme. Det tog tre…En liten felberäkning av avståndet gjorde att vi fick en lång uppvärmning. Vi fick nästan fyra mil i kroppen istället för en och en halv. Det var en himla tur att vinden lade sej på hemvägen

Vi fick en härlig dag. I morgon styr vi söderut och ser vad vi kan hitta. Jag tror att vi kommer att göra det. Hitta något, alltså.