Koh Hais lugna lunk och vita stränder fick ge vika för lusten att upptäcka. Vi tog sikte på Koh Libong, eller Koh Talibon som kartan ville att den skulle heta.
Vi hade läst oss till att här fanns sjökor och bara ett par resorts. Det passade oss alldeles utmärkt. Vi hade börjat skönja ett mönster i vädret, och bestämde oss för att göra den drygt 15 km långa överfarten på morgonkvisten för att undvika den mesta vinden som brukade komma blixtsnabbt på eftermiddagen.
Libong log mot oss. Det gjorde även Noi, som drev den lilla resorten “Dugong resort” på öns västra sida. Vi hyrde en jättefin bunge och hängde omedelbart upp hängmattan.
Efter en halv dag blev Lars som vanligt rastlös och vi hyrde en moped för att utforska lite av ön. Libong var ganska unik bland de öar vi besökte under hela vår resa, då man inte livnärde sej främst på turister, utan på gummiodling. När vi gick omkring i en av byarna förstod vi att man fiskade en del oxå. Invånarna var nog inte så vana vid ljushylta, tafatta faranger, så vi blev ordentligt uttittade medan vi spankulerade omkring. Inom loppet av en halvtimme blev vi erbjudna att äta tillsammans med ett bröllopssällskap och att adoptera en vansinnigt söt kattunge. Inte på något ställe har vi sett så ompysslade och fräscha long-tails. Vi tror att det berodde på att en stor del av deras flotta förstördes under Tsunamin och att man fått bidrag för att bygga nya. Här fanns ett Röda Kors-kontor och vi vågade knappt snudda vid tanken på hur många som fick sätta livet till den där ödesdigra vinterdagen 2004.
Vi gled iväg på lite dugong-spaning, och fick faktiskt se skymten av en sjöko efter ett par timmars intensiv kisande. Med den i bagaget packade vi kajakerna igen och drog mot Koh Lao Liang.
På den nästan två mil långa överfarten hade vinden överlistat oss och vi fick en paddling med en del vind och kul sjö. Vi trivdes båda två med att tvingas hålla lite fokus och kunde avsluta med lite medsjörejs. På Lao Liang hade man byggt upp ett tältläger med stoooora och bekväma tält och ett “all inclusive”-koncept. Atmosfären var vänlig och mellan nästan alla trädstammar fanns hängmattor uppsatta.
Här fanns riktigt bra sajter för snorkling och vi plaskade runt i tre dagar innan det var dags att avsluta första halvleken av vår semester. Tre jättefina veckor med turkosblått vatten, korta och långa sandstränder och en långsam resa nästan 20 mil söderut från Krabi. Intrycken skakade runt i våra sinnen och det ska bli intressant att se vilka händelser, platser och människor som gjort störst avtryck.
I Krabi mötte vi upp Axel, Ludde och mormor som kom från ett tämligen svalt Stockholm. De fick snabbt vänja sej vid 55 graders temperaturskillnad. Vi tillbringade tre veckor tillsammans och på varsitt håll. Lars klättrade en del, Ludde deltog i Emerald Gyms Muay Thaiträning som den inbitna thaiboxaren han är, mormor övade på att vara stilla och Axel slog oss alla i kinaschack och prutade skjortan av gatuförsäljarna. Jag hittade ett andningshål i form av en fantastisk yogainstruktör och fick glänta på dörren till Vinyasa Yoga.
Vi hittade Nemo och Doris och alla deras kompisar när vi drog ut och snorklade “off the beaten track”. Vi blev nästan dränkta ena dagen av ett fantastiskt regnväder och soldränkta nästa dag när vi gjorde ett nytt försök.
När jag tittar ut genom fönstret ser jag tunga, frostklädda grenar och ett tjockt, härligt snötäcke. Thailand känns oändligt avlägset och lika fint som det var att få uppleva en liten del av den världen, lika fint är det att vara hemma igen. Katten ligger i knät och spinner och kaffet smakar kaffe. Om bara ett par dagar träffas hela Horisontgänget här på Apelvägen för att planera 2010. Det ser jag fram emot
Vi flydde Koh Lanta. Det var inget för oss. Vinden hade lagt sej och vi skuttade de 15 kilometrarna över öppet hav mot Koh Hai, eller Koh Ngai som kartan vill att ön ska heta. Överfarten krävde två badstopp och ett jordnötsstopp. Vi tycker båda att det går trögre att paddla här. Det är nog värmen, tror vi. Mina händer tar en del stryk i form av blåsor.
Vi bestämde att vi skulle ta en hängmattedag med lite snorkling och paddlade ut till norra sidan av ön för att kolla på reven vi paddlat över under gårdagen. Ganska medioker snorkling om man är bortskämda som vi nog är. “Men runt kröken såg jag några finfina stränder igår när vi närmade oss ön, sa Lars.” Jaha, tänkte jag, det var den hängmattedagen, minsann…Vi paddlade runt nästan hela ön innan vi hittade den perfekta stranden.
Lite mer snorkling fick avsluta en fin “vilodag” innan vi fick skynda oss för att möta upp Bebben och Ann-Catrin från Uddevalla. Bebben och Lars känner varandra sedan sisådär 30 år tillbaka och sist vi sågs var på en strand. I Thailand. Helt utan förvarning, då oxå. Lite spooky och grymt trevligt.
Koh Jum fick godkänt. Lite hängmattetid och fin strand. Det blev ett kort stopp och vi fortsatte mot Koh Lanta. Men vi hann få med oss en sagolik solnedgång när solen ploppade ner bakom Phi Phi.
Det finns öde stränder i Thailand. Det svåra är att komma åt dom. Men inte om man är sin egen motor
Angöringen mot Koh Lanta. Lanta var inte vår grej riktigt. Fulla svenskor som kraschade på hyrd motorcykel och många prylmånglare. Huva.
Vi fick däremot förmånen att bli hembjudna till en gammal kollega från Sverige och bli bortskämda med “riktig” thailändsk mat och härligt umgänge.
Lunchpaus på en av Lantas långa stränder. Vi blev överfallna. Många västerlänningar har kommit fram och velat leka med våra kajaker. Vi har kategoriskt nekat. Men när det dyker upp en hord leksugna ungar var vi inte svårövertalade
Nu drar vi söderut mot Koh Ngai och lite snorkling hoppas vi.
Vi lämnade Hat Yao och lyxvillan med stort buller och bång. Personalen ville promt hjälpa oss ner till stranden med packningen, IKEA-kassar var ett exotiskt inslag i deras vardag.
Den största förtjusningen visade de när Lars fällde ut skäddan på sin kajak. Wow. Att förklara lovgirighet för 5 sköna thailändare som inte skulle drömma om att sätta sej i en sådan här farkost (Lars frågade om de hade lust…) kan tyckas lite att overdo saker och ting, men är man licensierad havspaddlingsinstruktör så är man tycktes Lars tänka. Lite annorlunda interaktion än vanligt blev det i allafall.
Vi tog farväl och styrde kosan söderut mot Koh Sriboya.
Blir det för varmt hoppar man bara i en stund. Men jösses, vilka gigantiska brännmaneter vi såg flyta förbi.
Det var inte helt lätt att hitta Sriboya bungalows som gömde sej i djungeln, eftersom Lonely Planet var lite taskiga mot oss så att vi paddlade förbi. Det blev några extra kilometrar innan vi fick vända.
‘
Vi möttes av den fantastiskt vänliga Yom som är trädgårdsmästare. Han har skapat en välskött och vacker anläggning med hibiscus, bougainvillea och stenformationer som löper i hela anläggningen. Här har ett community växt upp med c:a 30 personer som bor här under vintern. De kommer från USA, Tyskland, Canada och vi har blivit varmt mottagna. De räknar tiden i “hammock time”, “chang time” och “dinner time”. En härlig, lat och vänlig atmosfär omsluter hela stället. Mr Chung driver stället och vi får anstränga oss för att inte bli fast. Vi har fått vara med i köket och kolla in vilka underverk kokerskan trollar fram. Michael från Tyskland har delat med sig av sin digra erfarenhetsbank när det gäller övärlden här utanför och ner mot Koh Lipe.
I morgon packar vi nog ihop och siktar mot Koh Jom. Kanske…
Frökenhänder. Det blev en kort paddling idag, kanske 15 km eller så.
Vi landade på Sea House Resort när vi insåg att ju längre vi paddlade och ju tröttare vi blev - desto högre pris.
Lars konstaterade sammanbitet att är det bröllopsresa så är det. Men det blev nog både första och sista gången vi bott så lyxigt. Personalen tittade frågande på oss när de ville hjälpa oss med bagaget. Det var definitivt första gången de fick kånka på IKEA-kassar från stranden. Kulturutbyte, tänkte jag och fick till och med hjälp med att bära kajak. En konstig och underlig upplevelse.
Vi njöt en fantastisk solnedgång och riktigt vällagad mat tillsammans med en Singha. Eliza och Chatham 17 såg inte ut att lida heller
Nu fortsätter vi ett hack söderut och tror att vi landar på Koh Si Boya. Eller Koh Jam. Eller nåt…
En kort uppdatering från södra Thailand. Vi landade i Bangkok vansinnigt tidigt på torsdagsmorgonen och tog en taxi till Chonburi där vi hade en Chatham 17 och en Eliza som väntade på oss. Neckys kompositkajaker tillverkas ju på Cobrafabriken och det passar ju sjusärdeles bra när man ska åka på semester med lite stil.
Det tog något dygn innan vi löst transporten. Thaworn, hotellets chaufför kunde tänka sej att genomföra uppdraget. Men först efter att Lars i detalj visat hur man transporterar grejer utan ett “riktigt” tackräcke med HandiRacks. Nästa dag hämtade han oss och vi körde till fabriken för att lasta.
Lite extra tamp i för och akter kändes som en helt nödvändig åtgärd på skumpiga Thailändska motorvägar. 16 timmar senare rullade vi in i Krabi. Ett besök på nattmarknaden och sedan pang i säng.
Eftersom vi får finbesök precis efter jul av Axel, Ludde och mormor tänkte vi värma upp med en tur till Ton Sai för att boka rum. Det är nog ungefär 7 km sa Lars. Finfint, tänkte jag. En dryg timme enkel väg. Det är lagom för mitt pigment och min inte alltför goda form. Vi satte av i härlig medvind och Eliza surfade villigt det turkosa vattnet. Men det tog lite längre än en dryg timme. Det tog tre…En liten felberäkning av avståndet gjorde att vi fick en lång uppvärmning. Vi fick nästan fyra mil i kroppen istället för en och en halv. Det var en himla tur att vinden lade sej på hemvägen
Vi fick en härlig dag. I morgon styr vi söderut och ser vad vi kan hitta. Jag tror att vi kommer att göra det. Hitta något, alltså.
Det var fem år sedan sist. Under de här fem åren med Horisont Kajak har vi ackumulerat sex semesterveckor då vi återvänder till Thailand. Den här gången har vi förmånen att kunna använda två fina Neckykajaker som ju tillverkas två timmars resväg från Bankok. Den här gången slipper vi Kleppern. Den här gången behöver vi inte paddla tvåa
Jag ser fram emot att få paddla en Eliza Composite som kommer till Sverige i vår och Lars får mysa i en Chatham 17 Composite.
Här kommer berättelsen från vår förra resa i repris.
Med 27 restimmar i kroppen hoppade vi lagom graciöst in i den väntande bilen. Den skulle rulla oss de 30 milen söderut till Pak Bara, nära gränsen till Malaysia, där våra kajaker skulle ligga och vänta på oss. Våra kroppar var stela av flygresan, men vi tvingade in oss i bilen och såg framför oss kristallklart vatten, ljudet av paddeln som släpper vatten och härliga, färggranna snorkelturer.
Det tog sex timmar till Pak Bara. I år hade monsunen varit särskilt ihärdig och skänkt södra Thailand extra mycket busväder. Vi fick vår beskärda del genom några översvämmade vägar, som ändå var farbara. Vi nådde dagens mål klockan 9 på kvällen, slängde in all vår utrustning på rummet och travade ut för att få avnjuta resans första, men troligen inte sista, Tom Ka Gai ackompanjerad av en Chang. Nu skulle vår paddelsemester få ta sin början. Vi hade drömt i flera veckor om att få arbeta oss de sex milen från Pak Bara sydvästvart till Koh Lipe med stopp på bl a Koh Tarutao, en av Thailands många nationalparker.
14 timmars sömn senare stod vi och gnuggade oss i ögonen och hoppades att vi såg fel. Kajaker i sämre skick hade vi sällan sett. Skotten satt löst, en lucksarg var otät och remmarna som skulle hålla den förliga luckan på plats saknade förankring i skrovet. Vi kunde inte ens få ihop två hela kajaker av tre trasiga. Till slut fick vi plocka ihop våra reparationskit och inse att det var ett omöjligt projekt. Uthyraren hade lovat oss ”real seakayaks”, men hade uppenbarligen lyckats glömma att tala om hur det stod till med kvalitén. Vi fick tänka om fort. Den reguljära båten mot Tarutao och Lipe skulle gå om en halvtimme, så vi plockade i rekordfart ihop utrustningen och rusade i riktning mot kajen. Vi pressade tillbaka besvikelsen och hoppades att vi skulle finna några sit-on-tops som fick duga för dagspaddlingar och snorkelutflykter.
Väl framme på Koh Lipe fann vi vår bungalow på ”Sunset Beach”. Det blev ett par dagsturer med sit-on top för att snorkla i fantastiska vatten. Reven mådde bra och antalet fiskarter gick inte att räkna. Parallellt med dagsturerna snokade vi ihärdigt efter riktiga kajaker. Det tog ett par dagar innan vi hittade Båten. Monsterbåten. En gigantisk, grotesk Kleppertvåa som inköpts av en fransk dykinstruktör när förre ägaren åkt vidare på sin Asienturné. Efter lite övertalning och försäkran om att vi var licensierade instruktörer i Sverige fick vi hyra ögonstenen.
Innan fransmannen hann ångra sig ilade vi iväg för att bunkra skaffning för färden. Vi skulle hinna vara ute tre dagar och två nätter innan det var dags att ta båten över till fastlandet och en turbovisit hos kamrater på Raileigh och lite klättring.
Vi besökte den lokala handlaren och plockade åt oss kokosmjölk, nudlar, chilipasta, sardiner och tonfisk. Grönsaksdamen skrattade belåtet när hon räknade in förtjänsten från försåld frukt och ett fång grönsaker. Ananas, pomelo, blomkål, lök, majs, kål, morötter och bananer tittade ut ur påsarna som vi stuvade ner tillsammans med försvarliga mängder vatten och campingutrustning. Äntligen fick vi sätta ihop våra medhavda paddlar och paddla iväg mot Paradiset.
Vi satte kurs åt nordväst för att göra första snorkelstoppet vid Koh Hin Ngam, som skulle härbärgera områdets bästa koloni av mjuk korall. Det var en ny och intressant erfarenhet att få paddla den monstruöst breda och lite svampiga Kleppern med sitt höga fribord. Någon timme senare, med något förbättrad paddelteknik, förtöjde vi Kleppern vid en boj, drog på oss fenor, snorkel och cyklop och plumsade inte så graciöst ner i det varma vattnet. Trots att sikten var nedsatt på grund av blåst och moln var det en fantastisk värld av marint liv som mötte oss. Mjuk korall i alla dess former och färger samsades med färggranna fiskar, sjöstjärnor, sjögurkor och otäcka sjöborrar. Pinsamt nog skulle en sådan där otäcking plantera sina vassa taggar i Carins ändalykt. Nästa gång ser man sig för ännu noggrannare vid lågvatten…
Motvilligt simmade vi tillbaka till vår kompis Kleppern och fortsatte mot vårt nattläger. Vi ville nå Koh Bulon, den västraste ön i arkipelagen för att få njuta av obruten horisont i den Andamanska sjön och förhoppningsvis en av de otaliga vackra, eldröda thailändska solnedgångarna. Just när vi började bli lite nervösa över att inte hitta ”vår” strand innan solnedgång dök den upp. Precis sådär perfekt som den är i drömmen. En liten bäck med färskvatten letade sig ner från berget, lagom för att vi skulle kunna tvätta av oss allt salt. Vi slog upp tält och började med att koka ihop nudlar med grönsaker i kokosmjölk och chili.
Solnedgången blev precis sådär vacker som den ”skulle” vara. Vi kröp in i tältet, mätta, trötta och belåtna med varsin bok. Innan vi ens läst en sida, hördes skrammel och skrap från köket. En spaning bekräftade våra misstankar. Eremitkräftorna hade luktat sig till en möjlighet till extra energiintag och gjorde sitt bästa för att underkänna Lars diskning. Vi somnade till ljudet av eremitkräftornas festande och vaknade pigga, utsövda och jättesugna på att få paddla vidare mot fler vackra snorkelställen. Kleppern svalde all vår utrustning i ett nafs och vi fortsatte sydväst mot några småöar som härbärgerade en hel del fiskar som fick oss att skratta så att cyklopen läckte. Vi bestämde oss för att runda Koh Rawi och ha hela den Andamanska sjön utanför oss, för att senare leta upp nattläger. Vi spanade in vår strand för matlagning och tältplats, och konstaterade att den minsann inte var fy skam, men förtöjde i en boj lite längre ut för att få snorkla bara liiiiite till. Vi lade märke till att mellanrummet mellan småöarna genererade en del strömmar, och hoppade glatt i. Det kändes som några minuter, men när vi tittade upp kunde vi inte se Kleppern. Hjärtat åkte hiss upp i halsgropen och innan vi identifierat moderskeppet hann vi bli riktigt oroliga. Vilken fruktansvärd miss att tappa bort båten…Men nu låg den där och guppade Vi började simma mot kajaken, och förundrades över hur starka strömmarna ändå var och fick ta i lite mer än vi trott för att nå ända fram. Lite darriga kravlade vi upp i moderskeppet och paddlade den korta biten in till stranden. Vi hade verkligen gjort oss förtjänta av middagen som bestod av majskolvar till förrätt och wokade grönsaker och nudlar till varmrätt. En pomelo fick bli efterrätt. Vi passerades av en familj sjözigenare när vi njöt av vår middag, och de tittade lite förundrat på oss. Förmodligen diskuterade de graden av dårskap hos faranger, men vi vinkade glatt och kröp strax in i tältet för att få krama kudden. Vi somnade gott med alla djungelljuden som omslöt oss och eremitkräftornas jakt på eventuella matrester i de noggrannt diskade kärlen.
Sista dagen. Vinden hade lagt sig och havet låg grönblått som en spegel framför oss. Vi tog den längsta vägen in i alla vikar för att fördröja det oundvikliga. Ett stopp vid nationalparkshögkvarteret på Koh Rawi och ett sista stopp vid Koh Hin Ngam med de vackra, rundslipade, svartrandiga stenarna. Vi läste om öns förbannelse som lovade allsköns elände åt den som tog en endaste liten stenusling från platsen. Vi lät stenarna ligga. Det var nog bäst.
Vi sparade skönheten i minnet, dök ned till den vackra korallen och tittade noga på clownfiskarna. Så noga att de surnade till och gick till attack. Vi fick varsitt clownfiskbett på kinden och kiknade av skratt när vi återvände till stranden. Det kändes mest som en puss. En timme senare lastade vi ur kajaken, paddlade den över till nästa strand, tvättade ur den och lovade oss själva att återkomma.
Vi samlade ihop ett gäng paddelsugna till en tur och födelsedagsfirande. Carin fick en mössa i födelsedagspresent och den testade hon förstås att rolla med. Mössan satt kvar på huvudet och bidde godkänd för framtida paddling…
Start från P-O i vid Baggensfjärden och mål vid Systrarna Delselius i Grisslinge. Jag tog några bilder och Bengt fixade ihop en finfin videofilm.
P-O vid starten hemma i Västra Ekedal.
P-O, Stefan, Lars och Bengt.
Carin, Lars, Stefan och P-O.
Ny GPS. Hur funkar den? undrar Bengt och Carin.
Väl framme hos Systrarna Delselius konditori var det fullt… Så vi gick in till Bistrot istället. Det bidde en burgare för de flesta, stekt strömming och bakad potatis.
För precis ett år sedan drog nästan hela Horisontstyrkan upp till Gysinge för att få känna på strömmande vatten. I år kunde vi inte låta bli att göra samma sak.
Bengt hade längtat länge. I bakgrunden gör sej Manne och Agda klara.
Gysinge är fiffigt för oss lite fega havskajakister för nedanför de gamla bropelarna finns ingen sten och vattnet strömmas sådär lagom mycket. Inga farligheter och lagom så att vi fick svettas lite. Vill man komplicera tillvaron lite så backar man bara in eller ut.
Foto: P-O Norling
Vi passade på att summera det här året och kasta nyfikna blickar på nästa. I de gamla brukslängorna sov vi ganska enkelt och hann med att konferera en hel del. Horisont Kajak har växt i år. Våra instruktörer har växt och vi har blivit fler. Inför nästa säsong har vi redan nya upptåg och idéer på gång.
Foto: P-O Norling
Vi passade på att lyxa med bortalagat på värdshuset.
Bengt filmade och Lars fotade medan vi andra roade oss
Laguppställningen från vänster: Agda, Manne, P-O, Bengt, Carin och Hasse. Lars fotade. Vi saknade Martin, Stefan och Charlotta den här gången.
Hem kom vi på söndagskvällen med förvissning om träningsvärk i magen och lite vatten kvar i örongångarna och bihålorna. Det är fascinerande hur mycket kreativitet det sprutar ur en grupp människor om man tillsätter en dos vatten, några leksaker, humor och kamratskap.
Som vanligt blir det lite för lite bloggat under sommaren. I och för sej hoppas vi nog att bloggens läsare har annat att göra än att hänga framför en skärm då, men nu när hösten börjar koppla greppet kommer en liten kavalkad med Horisontversionen av sommaren -09.
Början av säsongen skulle kunna betecknas “Gummistövelförsommar”. Jag tror aldrig att gummistövlarna blivit så flitigt använda någon maj/juni. Men det vet ju alla att efter regn kommer sol…
Midsommar firades hos James och Babs uppe i Dalarna. Det var inte bara midsommar som firades, utan någons 40-årsdag, en lyckad paddling runt Nya Zealands sydö, och ett ingått äktenskap. Kajaker i forsen, i sjön, och med alla slags passagerarkombinationer skådades i trakterna kring Dala Floda. Härligt sällskap och mycket tid på vattnet gjorde en grymt fin långhelg. Lars fotade massor av kul forsbilder, men strax efter fick vi besök av inbrottstjuvar, så de bilderna kan vi bara glömma…
Agda och jag fick vara med på en riktig reklamplåtning med snygga modeller och glittrande vatten vid Björkviksbrygga i början av juni. Eller, rättare sagt, våra kajaker fick vara med. Vi fick mest instruera och plocka upp en ganska snygg kapsejsad modell
Det blev några Gourmetpaddlingar med Karin Ihre. Här en luxuös variant med ett företag som lagade sin lunch på vägen till Svartsö och fick sin middag lagad vid ankomst. Vi hade prickat starten på Volvo Ocean Race, vilket gjorde någon farledspassage lite onödigt spännande Skärgården log mot oss och vi log mot varandra. Till och med RIB-båtförarna log mot oss när vi träffade dom på Svartsö under kvällen. Vi blev glada och stolta när de berömde vår formation som de uppskattat tidigare under dagen under sin färd mot Sandhamn. Peace Love and Understanding. Så det så
Våra kursdeltagare bjöd på många bad! Vi fick uppleva många skratt, aha:n, och nyfrälsta kajakister i sommar också. Aldrig har det strömmat igenom så många kursdeltagare hos oss som den här säsongen.
Dubside ville komma tillbaka till oss, glädjande nog. Under två intensiva dagar tränades alla upptänkliga rollar. Jag önskar att alla som är det minsta intresserade av grönlandsteknik skulle få en dos av hans pedagogik och kunskap. När han drog vidare till Danmark på sin turné fortsatte vi att undervisa i viken hemma på Norråva och under sommaren sattes det rollar i parti och minut.
Lars tog semester några dagar. Först själv ut i ytterskärgården.
Tillsammans vispade dom runt och njöt av Björkskär, Nassa, Kallskär, Svenska Högarna, Gillöga och kobbarna däremellan.
Foto: Sanna Janz
Foto: Sanna Janz
Vi har haft grymt kul i sommar. Men en av de roligaste kurserna var ändå för min del den jag hade med de flesta tjejerna som gick “Grundsäkerhet för tjejer” förra året. Vi började där vi slutade då och tog oss an en lagom progression på norra änden av Kanholmsfjärden med mer sjö och klurigare vindar.
Foto: Björn Svensson
När vi körde “Clapotis” i augusti fick vi se verkligheten i vitögat och för första gången höll jag och Lars kurs tillsammans. Innan skakade Bengt, Manne och P-O på huvudet och tvådde sina händer. Vi lät Agda vara med som deltagare för att släcka eventuella bränder om det skulle bli för konfliktartat ;-). Det gick finfint. Vi visste ju redan innan att vi är olika. Men i möjlighetiseringens anda konstaterade vi efteråt att då ger vi ju olika saker oxå. Vi inte bara överlevde samarbetsspöket utan kom ut klokare och modigare.
Vi var sisådär 35 paddlare som satte av under NIL-flagg på lördagsmorgonen.
Foto: Bengt Allebrink
Under tiden höll Bengt och Lars kurs utanför Öja. Rock’n Roll såklart.
Foto: Bengt Allebrink
Foto: Bengt Allebrink
En av säsongens sista privatlektioner höll jag med Jenny och Johanna som klokt nog ville lära sej lite räddningsteknik så de kunde fiska upp sina män när det är dags att ge sej ut. Ja, det blev några fötter i det här inlägget, men jag kan inte låta bli att posta det här sköna fotot med den osannolika kombon av skor och våtdräkt. Den är nästan för bra för att vara sann!
Foto: Roope Roine
NIL tog oss till Stendörrens naturreservat i September för att examinera Hjälpinstruktörer. En ny, trevlig geografisk bekantskap. Vi fick nöjet att välkomna 7 nya Hjälpisar vid det här tillfället.
Innan Charlotta slutade för säsongen hann vi med en frukostpaddling med start och mål Villa Källhagen. Kl 06.30 tog vi emot våra gäster och paddlade en tur runt Skeppsholmen medan staden vaknade. En fantastisk morgon. Efter paddlingen slank vi in på Villa Källhagen för en låååång och välförtjänt frukost.
Af Chapman i all sin prakt.
Sådärja. En snabb resumé över sommarsäsongen som har varit lång och varm tack vare en vänlig September. Nu packar jag ihop grejerna och drar till Finland och examinerar Hjälpinstruktörer i nya vatten hos NIL Finland. Det ser jag fram emot Men först ska MYSan (bilen) besiktigas. Håll tummarna. Snälla….
‘
Inlägg (RSS)