Jag hade resignerat och konstaterat att det inte skulle bli något symposium i Anglesey i år. Heller. Början av maj är ingen idealisk tidpunkt för en kajakentreprenör att vara borta en vecka. Men jag hade inte räknat med min fantastiska man. “Åk” fick jag höra. Och han behövde bara säga det en gång. Snabbt bokade jag biljett och innan jag visste ordet av stod jag i myllret av paddlare från världens alla hörn på Anglesey Outdoor Center. Många nya ansikten och en massa välbekanta blandades i röran av kajaker, bilar, trailers, höns och getter. En rå, hjärtlig och genuint vänlig atmosfär omsluter hela området och kaoset är överväldigande.
I rum no 5 samsades vi 5 nationaliteter. Tatiana från Italien, Merete från Danmark, Aileen från Holland och Klaudia från Polen.
Nigel Dennis försöker sortera upp hur dagen ska te sej.
Första dagen valde jag att delta i “Crash and Bash”. Det var precis lika kul som det låter. Johan Wagner från Escape fick i uppgift att leda övningen och vi fick en kajak tilldelad oss att vara hur taskiga mot som vi kunde. Trots tappra försök av Graham fick vi inte hål i den. Återstod att “T-bona” den. Man lyfter upp skrovet från vattenytan och paddlar rakt in med full fart. Hålet ska lagas på vattnet, vilket genomfördes utan mankemang. Efter lite tiggande lät Johan mej göra ett nytt försök att krascha. En märklig känsla att banga in i klippan med flit. Både kroppen och skallen skriker NEJ, samtidigt som man manövrerar in i klippan och landar tungt och hårt. Nåväl, hål gick det. Och den första Romanyn som någonsin gjorts blev kanska illa tilltygad. Själv klarade jag mej med några blåmärken, då jag ramlade ur efter att försökt rolla upp mot klippan och haft lite problem med kommunikationen under själva räddningen med Hervé som drog ut mej. Om det var min bristande franska eller något annat ska jag låta vara osagt 
Jojomän, det finns en Romany och en Carin därinne!
Om man inte får till ett hål “på riktigt” får man T-bona den stackaren.
Hans Heupnik och Hervé lagar kajak.
Dag 2 kändes det lämpligt med en duvning i “Incident Management”. Det hela gick ut på att “Prevention is better than Cure”. Men om man ändå hamnar i skiten ska man kunna reda ut det utan att skapa större problem för sej själv eller andra. Vi övade bogseringar från knepiga ställen med olika metoder, rocky landings and launchings, och diskuterade och nagelfor vår utrustning. En slutsats som utkristalliserades tydligt var, återigen, att “Less is More”. Ju mindre utrusting man behöver för att lösa en situation - desto bättre. Färre saker som kan trassla, färre saker som kan gå sönder och färre saker som tar tid att rigga.
Under dagen var det Rowland Woolwen, Johan Wagner och Sonia från Irland som höll i tyglarna. Efter 45 års paddlande och några rätt läskiga erfarenheter på nacken hade Rowland en brunn av incidenter eller nästan-incidenter att dela med sej av. Dessutom kryddat med torr, brittisk humor.
Jag fick den stora äran att se till att Rowland kom helskinnad ur en trixig position mellan två klippor.
Rowland och Leslie från Danmark demonstrerar att lösningarna får se olika ut beroende på vem de ska passa.
Dag 3 fick jag följa med Mattias, Yolanda, Dimitri, Mathias, Daniel och Sebastian till Penhryn Mahwr. Mattias och Yolanda träffade vi på symposiet för två år sedan och lekte med. Följer man med dem vet man att det finns gott om kompetens. Två års bortavaro från tidvatten gjorde mej lite nervös men snart försvann den darrande underläppen och jag kunde uppskatta rejset fullt ut. Vi avslutade dagen med grymma, solglittrande, rena åk och aldrig någonsin har vare sej Penhryn Mahwr eller något annat rejs varit snällare mot mej. Jag fick några tjottablängare och det kändes grymt skönt att ha en roll som funkade utan mankemang.
På kvällen bjöds en presentation av två grymma naturfotografer som paddlat en stor del av Grönlands västkust förra sommaren. Vackra bilder och särskilt kul att de paddlat i Uummaanaaq dit jag åker i sommar. En dag att packa ner i må-bra-luckan!
Dag 4 hade jag turen att få hänga med Sara, Johan, Peter, Leslie och Rowland på en tur. Sara ville plåta sin nya “Black Light Paddle” och vi paddlade långsamt norrut mot - just det- Penhryn Mahwr. Jag blev blev blixtkär i paddeln och beställde en på stående fot. Eller jag menar - på sittande rumpa Vi lekte ett bra tag med sälarna i det innersta rejset, Chicken Race och fortsatte längre ut. Som alla andra gånger satt jag där och önskade att jag hade tränat bättre i vinter. Konditionen tar slut innan leklusten sinar och frustrationen över det är enorm. Nästa dag skulle Rowland hålla en 5* training som hålls under två dagar, men han bjöd in mej att delta trots att jag bara kunde vara med ena dagen. En riktig bonus. Kul!
Saras torrdräkt behövde akutsmörjas. Med mitt läppglans. Som jag nog använt två gånger. Passar bättre i reparationskitet än i handväskan…
Sara ser inte helt missnöjd ut med sin “Black Light Paddle”.
Vem lekte med vem i Chicken Race?
Dag 5 inleddes med lite teori och många kloka ord. Vi gav oss ut på vattnet i ett härligt, strilande ihållande regn och satte igång med räddningar, bogseringar med fokus på positionering och applicering av bogsersystem. Jag hade glatt anmält mej som “Crash Test Dummy” att använda för kandidaternas räkning och det utnyttjades flitigt. Jag sände en tacksamhetens tanke till Golfströmmen som bidrar till några graders temperaturhöjning i förhållande till svenska vatten och var likaledes tacksam över ett extra lager med ull på kroppen. Vi fortsatte mot Penhryn Mawhr. Rejset kryllade av paddlare och när vi blev beordrade “hopp och lek” satt jag i bakvattnet ett tag, osäker på om jag verkligen skulle in dit och bröta med alla andra. TIll slut tog jag mod till mej och gick in. Ett riktigt kasst beslut skulle det visa sej. Innan jag visste ordet av blev jag påsurfad bakifrån och kapsejade. Trots ett gång fösök att rolla på båda sidor fick jag ge upp och fann mej själv simmandes med kajaken. Det kändes förnedrande och jag insåg skamset att högmod går före fall. Jag som varit så glad över min hyfsat solida roll. Inte tillräckligt solid, alltså…Vi fortsatte med uppgifter såsom att gå in i rejset och rolla, gå in och kapsejsa med en bogserlina och frigöra oss från den under vattnet och rolla upp, göra re-entry med roll och lite annat smått och gott. Självförtroendet som fått sej en törn började komma tillbaka och jag anförtrodde Leslie hur ruttet det kändes. Hon gav upp ett gapskratt och frustade fram: “Jamen, det var ju inte så konstigt att du inte rollade upp, Carin. Harry Wheelan hade ju parkerat sin kajak på ditt skrov!” Nåväl, helt plötsligt kändes debaclet i rejset inte så pinsamt längre. Alls…
Vi fortsatte med att skapa scenarier med tappade luckor och fyllda stuvutrymmen och hanterade tömning och försegling av de samma. En lärorik dag med bra erfarenheter att stoppa ner i bagaget.
Sista dagen tillbringades på Sea Kayaking UKs fabrik för att kolla in de kajaker som landar på Norråva i slutet av Maj. Leslie var med och provade sin tredelade Pilgrim Expedition som hon ska paddla två månader runt Queen Charlotte Island i sommar.
Eyjafjallajökul lät askan stanna över Skottland och Irland och Manchester flygplats fick vara ifred. Jag hann hem till Kajakdagarna. Nu funderar jag bara på ett sätt att få komma tillbaka till rejsen i höst. Det ska nog ordna sej.
Grattis!
Inlägg (RSS)