Det var fem år sedan sist. Under de här fem åren med Horisont Kajak har vi ackumulerat sex semesterveckor då vi återvänder till Thailand. Den här gången har vi förmånen att kunna använda två fina Neckykajaker som ju tillverkas två timmars resväg från Bankok. Den här gången slipper vi Kleppern. Den här gången behöver vi inte paddla tvåa 
Jag ser fram emot att få paddla en Eliza Composite som kommer till Sverige i vår och Lars får mysa i en Chatham 17 Composite.
Här kommer berättelsen från vår förra resa i repris.
____________________________________________________________________
Med 27 restimmar i kroppen hoppade vi lagom graciöst in i den väntande bilen. Den skulle rulla oss de 30 milen söderut till Pak Bara, nära gränsen till Malaysia, där våra kajaker skulle ligga och vänta på oss. Våra kroppar var stela av flygresan, men vi tvingade in oss i bilen och såg framför oss kristallklart vatten, ljudet av paddeln som släpper vatten och härliga, färggranna snorkelturer.
Det tog sex timmar till Pak Bara. I år hade monsunen varit särskilt ihärdig och skänkt södra Thailand extra mycket busväder. Vi fick vår beskärda del genom några översvämmade vägar, som ändå var farbara. Vi nådde dagens mål klockan 9 på kvällen, slängde in all vår utrustning på rummet och travade ut för att få avnjuta resans första, men troligen inte sista, Tom Ka Gai ackompanjerad av en Chang. Nu skulle vår paddelsemester få ta sin början. Vi hade drömt i flera veckor om att få arbeta oss de sex milen från Pak Bara sydvästvart till Koh Lipe med stopp på bl a Koh Tarutao, en av Thailands många nationalparker.
14 timmars sömn senare stod vi och gnuggade oss i ögonen och hoppades att vi såg fel. Kajaker i sämre skick hade vi sällan sett. Skotten satt löst, en lucksarg var otät och remmarna som skulle hålla den förliga luckan på plats saknade förankring i skrovet. Vi kunde inte ens få ihop två hela kajaker av tre trasiga. Till slut fick vi plocka ihop våra reparationskit och inse att det var ett omöjligt projekt. Uthyraren hade lovat oss ”real seakayaks”, men hade uppenbarligen lyckats glömma att tala om hur det stod till med kvalitén. Vi fick tänka om fort. Den reguljära båten mot Tarutao och Lipe skulle gå om en halvtimme, så vi plockade i rekordfart ihop utrustningen och rusade i riktning mot kajen. Vi pressade tillbaka besvikelsen och hoppades att vi skulle finna några sit-on-tops som fick duga för dagspaddlingar och snorkelutflykter.
Väl framme på Koh Lipe fann vi vår bungalow på ”Sunset Beach”. Det blev ett par dagsturer med sit-on top för att snorkla i fantastiska vatten. Reven mådde bra och antalet fiskarter gick inte att räkna. Parallellt med dagsturerna snokade vi ihärdigt efter riktiga kajaker. Det tog ett par dagar innan vi hittade Båten. Monsterbåten. En gigantisk, grotesk Kleppertvåa som inköpts av en fransk dykinstruktör när förre ägaren åkt vidare på sin Asienturné. Efter lite övertalning och försäkran om att vi var licensierade instruktörer i Sverige fick vi hyra ögonstenen.
Innan fransmannen hann ångra sig ilade vi iväg för att bunkra skaffning för färden. Vi skulle hinna vara ute tre dagar och två nätter innan det var dags att ta båten över till fastlandet och en turbovisit hos kamrater på Raileigh och lite klättring.
Vi besökte den lokala handlaren och plockade åt oss kokosmjölk, nudlar, chilipasta, sardiner och tonfisk. Grönsaksdamen skrattade belåtet när hon räknade in förtjänsten från försåld frukt och ett fång grönsaker. Ananas, pomelo, blomkål, lök, majs, kål, morötter och bananer tittade ut ur påsarna som vi stuvade ner tillsammans med försvarliga mängder vatten och campingutrustning. Äntligen fick vi sätta ihop våra medhavda paddlar och paddla iväg mot Paradiset.
Vi satte kurs åt nordväst för att göra första snorkelstoppet vid Koh Hin Ngam, som skulle härbärgera områdets bästa koloni av mjuk korall. Det var en ny och intressant erfarenhet att få paddla den monstruöst breda och lite svampiga Kleppern med sitt höga fribord. Någon timme senare, med något förbättrad paddelteknik, förtöjde vi Kleppern vid en boj, drog på oss fenor, snorkel och cyklop och plumsade inte så graciöst ner i det varma vattnet. Trots att sikten var nedsatt på grund av blåst och moln var det en fantastisk värld av marint liv som mötte oss. Mjuk korall i alla dess former och färger samsades med färggranna fiskar, sjöstjärnor, sjögurkor och otäcka sjöborrar. Pinsamt nog skulle en sådan där otäcking plantera sina vassa taggar i Carins ändalykt. Nästa gång ser man sig för ännu noggrannare vid lågvatten…
Motvilligt simmade vi tillbaka till vår kompis Kleppern och fortsatte mot vårt nattläger. Vi ville nå Koh Bulon, den västraste ön i arkipelagen för att få njuta av obruten horisont i den Andamanska sjön och förhoppningsvis en av de otaliga vackra, eldröda thailändska solnedgångarna. Just när vi började bli lite nervösa över att inte hitta ”vår” strand innan solnedgång dök den upp. Precis sådär perfekt som den är i drömmen. En liten bäck med färskvatten letade sig ner från berget, lagom för att vi skulle kunna tvätta av oss allt salt. Vi slog upp tält och började med att koka ihop nudlar med grönsaker i kokosmjölk och chili.
Solnedgången blev precis sådär vacker som den ”skulle” vara. Vi kröp in i tältet, mätta, trötta och belåtna med varsin bok. Innan vi ens läst en sida, hördes skrammel och skrap från köket. En spaning bekräftade våra misstankar. Eremitkräftorna hade luktat sig till en möjlighet till extra energiintag och gjorde sitt bästa för att underkänna Lars diskning. Vi somnade till ljudet av eremitkräftornas festande och vaknade pigga, utsövda och jättesugna på att få paddla vidare mot fler vackra snorkelställen. Kleppern svalde all vår utrustning i ett nafs och vi fortsatte sydväst mot några småöar som härbärgerade en hel del fiskar som fick oss att skratta så att cyklopen läckte. Vi bestämde oss för att runda Koh Rawi och ha hela den Andamanska sjön utanför oss, för att senare leta upp nattläger. Vi spanade in vår strand för matlagning och tältplats, och konstaterade att den minsann inte var fy skam, men förtöjde i en boj lite längre ut för att få snorkla bara liiiiite till. Vi lade märke till att mellanrummet mellan småöarna genererade en del strömmar, och hoppade glatt i. Det kändes som några minuter, men när vi tittade upp kunde vi inte se Kleppern. Hjärtat åkte hiss upp i halsgropen och innan vi identifierat moderskeppet hann vi bli riktigt oroliga. Vilken fruktansvärd miss att tappa bort båten…Men nu låg den där och guppade Vi började simma mot kajaken, och förundrades över hur starka strömmarna ändå var och fick ta i lite mer än vi trott för att nå ända fram. Lite darriga kravlade vi upp i moderskeppet och paddlade den korta biten in till stranden. Vi hade verkligen gjort oss förtjänta av middagen som bestod av majskolvar till förrätt och wokade grönsaker och nudlar till varmrätt. En pomelo fick bli efterrätt. Vi passerades av en familj sjözigenare när vi njöt av vår middag, och de tittade lite förundrat på oss. Förmodligen diskuterade de graden av dårskap hos faranger, men vi vinkade glatt och kröp strax in i tältet för att få krama kudden. Vi somnade gott med alla djungelljuden som omslöt oss och eremitkräftornas jakt på eventuella matrester i de noggrannt diskade kärlen.
Sista dagen. Vinden hade lagt sig och havet låg grönblått som en spegel framför oss. Vi tog den längsta vägen in i alla vikar för att fördröja det oundvikliga. Ett stopp vid nationalparkshögkvarteret på Koh Rawi och ett sista stopp vid Koh Hin Ngam med de vackra, rundslipade, svartrandiga stenarna. Vi läste om öns förbannelse som lovade allsköns elände åt den som tog en endaste liten stenusling från platsen. Vi lät stenarna ligga. Det var nog bäst.
Vi sparade skönheten i minnet, dök ned till den vackra korallen och tittade noga på clownfiskarna. Så noga att de surnade till och gick till attack. Vi fick varsitt clownfiskbett på kinden och kiknade av skratt när vi återvände till stranden. Det kändes mest som en puss. En timme senare lastade vi ur kajaken, paddlade den över till nästa strand, tvättade ur den och lovade oss själva att återkomma.
____________________________________________________________________________________________________
Vi höll löftet till oss själva. Om en vecka åker vi.
Nu har de äntligen gift sig… Finfint, tänker jag. Snart drar de på bröllopsresa och vi hoppas de får det riktigt gott och skickar med alla gratulationer.
Inlägg (RSS)