I maj när vi lämnade symposiet i Anglesey började vi fundera över vad som skulle krävas för att ta oss an den mödosamma processen inför fem BCU-stjärnor. I Sverige är det ju bara Johan Wagner som lyckats hittills. Jag tror vi kom fram till att det skulle krävas en stor portion tålamod och en större portion målmedvetenhet. Och för min del en massa navigationsträning när det kommer till tidvattenberäkningar och förståelsen för vad månen ställer till med.

Nåväl, för en månad sedan anmälde vi oss till en 5* training hos Gordon Brown på ön Skye i Skottland. Resan från Glasgow företogs med skräckblandad förtjusning på de toksmala vägarna som var inramade av bergväggar på ena sidan och sjöar på andra sidan. Inte blev skräckupplevelsen mindre av att köra på fel sida av vägen.

Lite spända ställde vi upp på givet klockslag och bekantade oss med resten av kursdeltagarna. Gruppen bestod av skottar, engelsmän, en spanjor och en himla trevlig dansk tjej. Första dagen fick vi ta oss an Kylea Rhea, ett sund där tidvattnet pressas ihop och bildar en riktigt schysst playspot. Gordon lovade våghöjder på 2,5 meter, men riktigt så mycket blev det inte. Ett vänligt race med tydligt bakvatten och vind mot vågor gjorde att man kunde falla tillbaka och följa med vinden på c:a 10 m/s tillbaka mot toppen av rejset för att börja om. Vi fick simulera räddningsövningar, men tyvärr inte utföra några riktiga till vår besvikelse. Några schyssta surfar lades till samlingen innan vi fick bekänna färg under bogseringsövning och traversering från ena sidan till den andra av sundet. En turboknapp hade suttit fint

Det var Ken Nicol som gjorde hästjobbet under våra tre dagar hos Skyak Adventures.

Gordon var med då och då. Ibland dök han upp som gubben i lådan. Att han tillbringar nästan alla dagar på året i sin båt framgick tydligt, då han var som ett med sin kajak.

Sista dagen. Teknik och räddningsövningar. Det var när vi skulle öva rocky landings och launchings som det gick lite snett. Så snett att min kajak bestämde sej för att parkera på ett skär alldeles utan mej. En ganska hård parkering. Jag väntar på fakturan avseende lagningen. Men nog är det så att de dyraste misstagen är de mest lärorika? ;-)
Ken reagerade lite svalt brittiskt utan att höja på ögonbrynen. Jag halade fram silvertejpen och vi lappade ihop kajaken lite lagom så att den gick att paddla tillbaka till iläggsplatsen.

Vi åkte från Skottland med lite mer kunskap om vad som krävs av en femstjärnig paddlare. Framför allt krävs tid på vattnet. Deras vatten som inte liknar vårt. Referensramarna blir lite större och det som var läskig sjö att paddla i för ett par år sedan har blivit kul busvatten i större utsträckning.

Lars fortsatte hem till Sverige och jag klev på tåget i Glasgow för vidare färd mot Wales och Seakayaking UK’s återförsäljarträff. Fyra dagar fyllda med kloka synpunkter från de övriga återförsäljarna, infomation och kunskapsutbyte mellan Nigel Dennis och rutinerade rävar i kajakbranschen.

En dag paddlade vi ut till the Skerries. Sälarna och solen förgyllde vår dag. Inte mycket till vind men lite bus i ett av rejsen precis utanför.

Craig, på Seakayakservices, hade med en stripbyggd Explorer som alla beundrade. Vill man ha en unik kajak är det bara att hojta till och vara beredd på att slänga upp sisådär en 40-45 tusenlappar på bordet

Anglesey har sällan varit så vindstilla till min besvikelse. Men då slapp jag å andra sidan slitas som en åsna mellan två hötappar när jag ändå valde att tillbringa en eftermiddag på fabriken för att lära mej att sätta in skäddaboxar och fotpumpar. Nyttigt, fast på ett annat sätt…

Sista dagen tog jag och Peter från Escape en liten sväng då vi utforskade så många skrymslen och vrår längs kusten mellan Trearddur Bay och Port Dafarch vi kunde hitta.

Jag hann precis ut till Norråva för att jobba den sista helgen vi hade uthyrningen öppen. En helg full av liv och aktivitet. Alla kajaker ute och några sålda. Lite sorgligt att ta farväl av Steff, som nu ska vara hotellchef i Nyköping ett tag. Jag tar ett djupt andetag och börjar flytta in till vinterbutiken i Gustavsberg. Sommarsäsongen gick fort. Nu ska det bli fint att uppleva hösten och vintern. Mer tid med ungarna lockar. Tid på vattnet och frasande is mot kajakskrovet tillsammans med många och långa stunder ljugandes i kåtan.

Nyss hemkomna från kursstart på Skyakadventures. Det kommer att bli några fina kursdagar. En internationell grupp bestående av danskt, spanskt, engelskt och skotskt blod förutom vårt svenska. Vi fick varsin kajak att förvalta under kursen, och jag fick genast lägre puls när det låg en Explorer LV framför mej. Det känns fint med en kajak som gör vad man ber den om. Särskilt här och nu.

Resan upp gick fint. Ibland fick jag påminna Lars om att köra på vänster sida av vägen. Vi vindlade oss norrut från Glasgow vid sidan av Loch Lomond och nedanför bergssidor som ibland sluttade mjukt ner mot den smala, smala  vägen och som ibland stupade rakt ner och slutade vid vägkanten.
Små vattenfall kastade sej ut för de sammetsliknande bergssidorna och ljungen spred rosa glans över landskapet. Bomullstussar i form av får prydde landskapet och när vi närmade oss vår slutdestination stod de mitt på vägen och betraktade oss när vi bad dem att flytta sej.

Vi passerade ståtliga slott på vägen som gav oss aningar om 1200-talet.

I dag har vi bara tagit det extremt lugnt och “bara så där” fann vi ett fantastiskt ställe som serverade afternoon tea. Det kan man ju bara inte missa

Vi är lite förvånade över att det faktiskt går att få bra mat här. Jämfört med Wales är det ett hopp uppåt. Frukosten bestod av äggröra och rökt lax. Inga potatismjölskorvar så långt ögat nådde. Färska tomater. Havsutsikt.

Fortsättning följer….

Dagarna blir bara kortare och inte nog med det. Dom bara försvinner fortare än vad som är anständigt.

I helgen  körde jag sista Grundsäkerhet med två tappra och oerhört entusiastiska deltagare. Eric och Johanna uppvisade en enorm viljestyrka när vi körde räddningsövningar i septemberkallt vatten. Under lördagen blev vi blöta även ovanifrån. Typ hela dagen. Ändå satt båda två och var överlyckliga över alla vackra ljungbeklädda öar och allt det vackra som mellanskärgården bjuder på så här års. Då är det lätt att hålla kurs.

Vi har hunnit med en till vända till västkusten. Under tre dagar minglade vi med kajaknördar på Stockenträffen. Ena dagen fick vi lite skvalp att busa i.

Foto: Peter Svensson

Jag hade lastat upp Romany LVn på taket och det ångrade jag inte. En grym låda att leka i.

Foto: Peter Svensson

I år var det förmodligen besöksrekord. Vi hade lyckats lura med Bengt och Manne som åkte för första, men inte sista gången. Erik och Pia, Björn Thomasson, Ulf Johansson och Peter Svensson har oxå skrivit.