Den här gången skulle Manne göra oss sällskap. Och Bengt, såklart. Smhi och Windguru lovade samstämmigt friska vindar, men inte stormstyrka som varnades för på västkusten. Tyvärr ringde Manne på lördagmorgonen och berättade att han haft inbrott i bilen under natten, med förstört tändningslås som resultat. Vi fick klara oss utan honom, även om det var surt. Vi unnade oss en maklig start från Stavsnäs och blåste ner mot Nämdö med vinden i rumpan.

Foto: Bengt Allebrink

En lååååång rast på Koholmen med äggmackor och varm chokogla’ i lä och värmande sol i nyllet. Det kändes som en aprildag såhär i slutet av februari. Mysko…

Bastun stod och väntade på oss längst in i viken på Nämdös norra sida. Vi skänkte minst en tacksamhetens tanke till Skärgårdsstiftelsen och konstaterade att vänbidraget och avgiften för servicemärket är väl värda sina kronor för en lyx som den här.

Bastun blev snabbt varm och vattnet var - såklart - svinkallt. Ett febrilt, desperat letande utbröt när jag tappade min ena Holey Sole-toffel i det becksvarta vattnet. Dessutom uppenbarade sej ett fenomen i form av en norrländsk faun med svans utanför bastun. Ibland har man tur som hinner dokumentera med kameran, för annars skulle man ju aldrig bli trodd

Kvällen fortsatte med middag, korvgrillning, lite schysst vitvin och en skvätt Laphroaig för de som orkade hålla sej vakna längre än till 22. Och det var inte jag…

Gråvädret återvände på söndagen och vi paddlade med sen start tillbaka mot Stavsnäs. Lämpligen hade vindriktningen vridit mot sydväst, varför vi blev milt puttade norrut. Det finns ett ordspråk med okänt ursprung som lyder “Idioter ska ha tur”. Det ligger något i det.

…..och Manne: - Vi saknade dej!

Förra helgen lovade vi oss själva en tälttur, så lördag morgon mötte vi upp Bengt i Sollenkroka. Vi snirklade oss fram i nordostlig riktning med pyttelite sydvästlig puff i ryggen.

Foto: Bengt Allebrink

Vi passerade Stora Kalholmen med dess vackra vandrarhemsbyggnad.

Foto: Bengt Allebrink

Vid Svedjeholmarna norr om Möja enades vi om att slå läger.

Foto: Bengt Allebrink

Tentipikåtan sattes upp och en liten lägereld sprakade. Nä, riktigt så illa blev det inte med lammgrytan Den blev faktiskt riktigt smaskig.

Sempers Äppeldryck - jo pyttsan…Det där innehållet är inget att bjuda småttingar på

Foto: Bengt Allebrink

Det tog ett tag innan Lars förstod att han tagit med fel objektiv.

Mysigare än på Sheraton.

Söndagen bjöd på mer gråväder. Möja Västerfjärd har sällan legat så stilla. Och i vart fall inte i vinter.

“Man får inte säga det för ofta - men visst är det fantastiskt?”, sa Bengt. “För om man säger det för ofta kan magin försvinna”, fortsatte han med sitt norrländska lugn och trotsade alla teorier om affirmationers makt. Inte vet jag, men jag tänkte många gånger att vi hade det just - fantastiskt. Att en grå februarihelg kan te sej så vacker och vara en sådan lisa för själen.

Till lunch kröp latmasken fram och med den torrfodret. Vi lovade dyrt och heligt att kompensera med värdigare lunch vid senare tillfälle.

“Snälla Bengt, liiiite mer åt nordost och en till tältnatt?” bad jag. Men vi besinnade oss och styrde kosan tillbaka mot Värmdölandet. Hemma väntade katterna, en god middag och en varm bastu på Lars och mej. Jag är rätt säker på att Bengts Annika blev glad över att få tillbaka honom frisk, stark och omgiven av lägereldsdoft.

När jag hämtade tidningen i morse låg där två glada överraskningar.

Babs hade använt en av sina dåligt-väder-dagar att plita ner några handskrivna ord på ett vykort från sin resa runt Nya Zealand. Jag blev sådär barnsligt glad över hälsningen och det kändes att den här dagen kan bara bli toppenbra. Babs kämpar med hårda vindar, grym, slukande surf och elektroniska pryttlar som inte vill funka som det är tänkt. Men när man ser hennes bilder förstår man att det är värt varenda sandflugebett. Hu, vad jag saknar henne. Men hon kommer garanterat ha massor av rövarhistorier att berätta när hon kommer hem!

Det låg ju två glada överraskningar i lådan. Här är den andra. Gelcoatprover från Skim. Så genialiskt. För vem kan egentligen avgöra hur en RAL-färg ser ut i verkligheten från en färgkarta eller ett foto?

Då återstår bara att svälja den sista slurken med kaffe, dra på regnjackan och sätta sej i bilen och köra iväg till plugget där jag vickar som fritidsfröken några veckor. I kväll vankas ayurvedisk massage som belöning för något jag säkert förtjänat - osäker på vad

Lars och jag smög ut ur huset som var fullt av sovande barn, lastade kajakerna och mötte upp Bengt och Martin vid Norra Lagnö brygga.

Morgonstund har guld i mund. Lite snö på marken, mulet, nästan ingen vind. Kan man ha det bättre en söndagförmiddag i februari?

Martin hade hårdinvesterat i en ny torrdräkt.

Lars produkttestade Snap Dragons Hot Hands. Dom godkändes och införlivas härmed i sortimentet.

Äntligen lite snö.

Nä, det där med skidor kan dom hålla på med norr om Dalälven.

Bengt hittade en kall tall, plockade fram sin konstnärliga sida och förevigade isskulpturen.

Foto: Bengt Allebrink

Foto: Bengt Allebrink
Tynningö runt kommer nog aldrig bli favoritturen. På sommaren kryllar det av båtar här, men idag lyste de med sin frånvaro. De enda båtar vi träffade på var av storleken Stor. Sisådär en sex stycken gled förbi. Öarna utanför Vaxholm är nerlusade med bebyggelse. Vackra grosshandlarvillor blandas med mer modesta fritidshus. Längs stränderna har man mutat in “sin” bit och exploateringen skedde innan man ens hunnit andas “strandskydd”. Nästa helg, när vi har lite mer tid, styr vi kosan lite längre ut i skärgården. Because we’re worth it